Ögonblick fyllda med kärlek

f66b6a8605b218a887114d22c717ec57

Kanske är det allra finaste med Rom alla systrar som man möter överallt. I söndags stod jag utanför en kyrka och pratade med en av de allra finaste, heligaste och mest godhjärtade kvinnor som jag någonsin har fått nåden att träffa. Allt som hon säger är så fyllt utav kärlek till Kristus och till Kyrkan, och bara att lyssna på henne fyller hjärtat utav en sådan glädje och en önskan om att få komma ännu närmare Jesus.

Men plötsligt är det något som fångar hennes uppmärksamhet, och hon slutar att prata mitt i en mening. “Vänta lite,” säger hon och böjer sig framåt med öppna armar och ett stort leende, och sekunden senare har en liten tvåårig pojke i en orange jacka glädjestrålande kastat sig upp i hennes famn. Hon lyfter honom högt, högt upp och snurrar runt. “Jag älskar när han gör så!” utbrister hon. Och där bredvid står jag. Med ett leende på läpparna och fullständigt fascinerad av hur ett liv kan vara så överflödande fyllt utav kärlek till både Gud och hans barn.

Dygderna – Grunden för ett kristet liv

dygder

I alla tider har människan försökt förstå vad ett gott liv innebär. Frågan sysselsatte redan de antika grekiska filosoferna, där särskilt Sokrates, Platon och Aristoteles ägnade mycket tid åt att försöka finna det rätta sättet att leva. Frågorna fortsatte att vara aktuella i den antika grekiska och romerska världen, precis som de har varit centrala i judisk och kristen tradition, och har så fortsatt att vara genom hela Kyrkans historia.

I Filipperbrevet skriver aposteln Paulus ”Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta” (Fil 4:8). Den Katolska Kyrkans Katekes beskriver dygd som ”en inre hållning hos människan att ständigt och beslutsamt göra det goda. Den gör det möjligt för en person att inte enbart göra goda gärningar utan också att ge det bästa av sig själv. En dygdig person strävar med alla sina fysiska, psykiska och andliga krafter mot det goda. En sådan person söker det goda i konkreta handlingar. Målet för ett dygdigt liv består i att bli lik Gud.” (Katolska Kyrkans Katekes, artikel 1803).

Bland alla skapade varelser har människan en unik möjlighet att i varje situation agera enligt sina övertygelser. Människan är moraliskt ansvarig för alla sina handlingar, och hon är fri att välja att agera på ett sätt som anses gott och ädelt, men även att välja att inte agera på ett sätt som är ondskefullt.

Det finns två sorters dygder, intellektuella och moraliska. De intellektuella dygderna, bland vilken vishet är den främsta, formas genom människans kunskap om vad som är målet och meningen med hennes liv, vilket inom kristen teologi identifieras som gemenskap med Gud. Dessa dygder kan, och bör, undervisas.

De moraliska dygderna däremot kan inte undervisas på samma sätt, utan har istället som mål att forma alla de starka mänskliga passionerna och lidelserna efter förnuftet. Alla människor, med undantag av Jesus och jungfru Maria, har upplevt hur våra känslor och passioner inte alltid följer förnuftet. Vårt förnuft kan även vara försvagat, till exempel när en person sover, är berusad eller lider av någon form av psykisk sjukdom, vilket visar att enbart kunskap inte är tillräckligt för att handla på ett moraliskt riktigt sätt.

Varje handling som vi utför påverkar vår moraliska karaktär. Precis som en idrottare genom sin träning formar sin kropp för att kunna vinna mästerskapet, så formas vår moraliska karaktär av särskilda moraliska val och handlingar. Dygd innebär att genom upprepade handlingar forma våra känslor och vårt förnuft i enlighet med det förnuftet självt. Genom att gång på gång handla på ett moraliskt riktigt sätt så styrker vi vår vilja och skapar en vana (habitus) att göra det rätta i vårt vardagliga liv, vilket gör att vi sedan förmår göra det rätta även i moraliskt svåra och pressade situationer, precis som martyrerna genom Guds nåd och sina dygder förmådde vara trogna intill slutet.

Den Katolska Kyrkans etik är till stora delar baserade på den helige kyrkoläraren och dominikanmunken Tomas av Aquinos moralteologi. Tomas av Aquino levde på 1200-talet, precis när Aristoteles verk började återupptäckas i Europa, och Tomas imponerades av hur den grekiske filosofen, som levde långt före Jesu jordeliv, genom att endast använda sitt förnuft hade utformat en filosofi som i stora delar är helt förenlig med Kyrkans tro. Därför ägnade Tomas mycket tid åt att kommentera olika texter av Aristoteles, och att på så sätt införliva och fördjupa många av hans tankar i den katolska teologin och filosofin.

En av Aristoteles viktigaste tankar om dygderna är att det finns en dygd som reglerar varje mänsklig handling. I varje situation finns det två felaktiga sätt att handla, en överdrift och en underdrift, och dygden är den gyllene medelvägen mellan dessa två. I exempelvis frågan om att ge pengar till välgörenhet så ansåg Aristoteles att det är fel att inte ge något alls, men även fel att ge allt man äger. Dygden för att ge pengar är därför att generöst ge av sitt eget överflöd för att ens nästa ska kunna få det som hon behöver.

De fyra viktigaste och mest grundläggande dygderna kallas för kardinaldygder. Uttrycket kommer ifrån det latinska ordet för gångjärn, cardo, och den helige Tomas av Aquino beskriver kardinaldygderna som gångjärnen som håller upp och öppnar dörren till alla de övriga dygderna. De fyra kardinaldygderna ordnas traditionellt efter deras förhållande till förnuftet, och de är klokhet (prudentia), rättfärdighet (iustitia), själsstyrka eller kraft (fortitudo) och måttlighet (temperantia).

Det finns tre kriterier för att en handling skall vara dygdig eller moraliskt riktig. Först och främst så måste det röra sig om en situation där det är möjligt att fatta ett moraliskt beslut. Till exempel kan det vara enligt rättvisans dygd att köpa skor till arbetarna, men att välja om man ska köpa svarta eller bruna skor är inget moraliskt beslut. För att vara en fråga om dygd så måste även personen i fråga ha en vilja att göra det rätta och att fatta ett gott beslut. Dygden kan därför beskrivas som att förnuftet får träda in bland de mänskliga passionerna och känslorna, och där skapa stabilitet och bygger upp den mänskliga karaktären. Det yttersta tecknet på att en person verkligen är dygdig är att hon gläds över att göra det rätta.

Men detta är inte enkelt. Katolska Kyrkans Katekes säger ”Det är inte lätt för människan, som är skadad av synden, att hålla sig i moralisk jämvikt. Frälsningens gåva som vi får av Kristus, ger oss nåd att hålla ut i sökandet efter dygden. Var och en av oss måste alltid be om denna nåd av ljus och kraft, använda sakramenten, samarbeta med den Helige Ande, följa hans maningar att älska det goda och avhålla sig från det onda.” (Katolska Kyrkans Katekes, artikel 1811). Det är en kamp för hela livet, och är mycket nära relaterat till att växa som kristen och i det andliga livet. Men det är även ett gott exempel på hur Gud respekterar människans fria vilja och i varje situation erbjuder oss en möjlighet att göra det rätta.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Vatikanradions hemsida

Det Heliga Korsets Upphöjelse

I år är jag tyvärr bortrest, men för exakt ett år sedan var jag med om något av det häftigaste som jag någonsin upplevt. Då, för ett år sedan, var jag i Rom för att läsa italienska innan universitetsterminen började, och fick av en händelse se kvällen före att den 14 september firar den Katolska Kyrkan en högtid som kallas Det Heliga Korsets Upphöjelse. En av de sju största kyrkorna i Rom heter Santa Croce (Heliga Korset) och jag misstänkte att det kunde fira det här lite extra. Så på söndagsmorgonen hoppade jag på spårvagnen och var framme lagom till elva-Mässan.

Och Mamma Mia, de hade verkligen slagit på stort! Vi snackar pontifikal Högmässa (den absolut pampigaste av alla högmässor) med massa rökelse, en fantastisk kör och Mässan firades av kardinal Agostino Vallini, påvens generalvikarie för Roms stift (påven själv har så att säga lite fullt upp, så även om han formellt är biskop av Rom så behöver han lite hjälp). Och, detta är helt enkelt för coolt, häftigt, fantastiskt och stort för att kunna greppa: som processionskors hade de relikerna ifrån Jesu Kors!!!

IMG_3067Processionen i Santa Croce förra året. Vi kan kalla den här bilden:
“Tillfällen då man önskar att man hade med sig en bättre kamera.”

Enligt legenden så reste kejsar Konstantins mamma, den heliga Helena, till Jerusalem år 326. Målet för hennes resa var att grunda olika välgörenhetsprojekt för fattiga och bygga nya kyrkor, men några historiker berättar att hon även hittade platsen där de tre korsen – de som Jesus och de två rövarna hade korsfästs på – var gömda. För att ta reda på vilket av korsen som Kristus hade dött på så hämtades en dödssjuk kvinna. Under uppriktig bön fick hon sedan röra vid alla tre korsen, och när hon kom nära det tredje så försvann mirakulöst hennes sjukdom, och man drog slutsatsen att detta måste vara Kristi Kors. Reliker ifrån detta kors finns idag i bland annat Jerusalem, Rom, katedralen i Florens, katedralen i Pisa och Notre Dame i Paris.

Givetvis är det 2 000 år sedan Jesus korsfästes, och givetvis är det inte innan 300 år efter hans död och uppståndelse som korset sägs ha upptäckts. Men bara tanken på att det KAN vara relikerna ifrån Jesu Kors är så hissnande så att jag liksom inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Det är liksom bara… för stort! För mig har relikers äkthet aldrig varit de viktigaste, vissa är säkert falska, vissa är säkert äkta, men bara att de finns betyder så mycket ifrån min tro. Att få se den heliga Klara av Assisis hår och inse att hon levde faktiskt! Att stå framför aposteln Paulus grav och lite, lite grann börja förstå att det var en verklig person som skrev alla de underbara breven i Nya Testamentet. Eller att få falla ner på knä inför det som sägs vara relikerna ifrån Kristi Kors, och bara få tacka Honom som dog på det för att han älskar oss så mycket. Det är så vackert, så överväldigande och gör min tro så mycket mer levande. Och mest av allt så fyller det mitt hjärta med en sådan oerhörd längtan att en dag få komma hem till himmelen och få möta Honom som hängde på det här Korset.

”Kristus Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud,
utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.
När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig
ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat
och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas
för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att
Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.”
Filipperbrevet 2:6-11
helena

Livet och bönen

C. S. Lewis

“Är det inte lustigt hur ingenting förändras ifrån dag till dag, men när du ser tillbaka så är allting annorlunda…”
– C.S. Lewis

Jag log när jag läste det här citatet, för jag kan så väl känna igen mitt liv, och kanske allra mest mitt böneliv i det. Från dag till dag tycks ingenting förändras, men när jag läser igenom mina dagboksanteckningar så inser jag plötsligt vila oerhörda underverk som Gud har gjort i mitt hjärta och i mitt liv. Det är så vackert att se, och det fyller mig alltid med en sådan översvallande tacksamhet. Det är så fint att få vara kristen.

Categories Tro

Om Avlater – Fullheten av Faderns Barmhärtighet

präster

Sedan augusti i år har jag börjat jobba lite för Vatikanradion. Att få tillbringa dagarna med att läsa och skriva om Gud och Kyrkan är en sådan oerhörd välsignelse, och jag har fått en helt ny förståelse för vad det innebär att älska sitt jobb.

Något som jag blev så rörd över när jag mötte den Katolska Kyrkan var att jag för första gången började förstå hur vacker sanningen är. Jesus är verkligen Sanningen och är samtidigt, precis som en lovsång så vackert uttrycker det “skönast av alla.” Det finns något med Sanningens hissnande skönhet som verkligen berör något så djupt inne i hjärtat. 

En av de saker som finns i Kyrkan som jag fann väldigt svårt att förstå är avlater. Av hela mitt hjärta så tror jag på det som den Katolska Kyrkan lär ut, så det var aldrig något problem för min tro. Men eftersom jag ännu inte tyckte det var vackert, så insåg jag att jag inte hade förstått dem än. Så efter många timmars luskammande av internet och de klokaste böckerna jag har hemma utan att ännu helt förstå det, så berättade syster Mary Micaela RSM för mig om den helige påven Johannes Paulus II’s bulla inför Jubelåret år 2 000. Jag läste den, och plötsligt fann jag skönheten som jag sökte. Så jag raderade artikeln som jag hade skrivit och översatte istället vad han sa där om avlater. 

barnjesus

Avlater – Fullheten av Faderns Barmhärtighet

Inför det ordinarie Jubelåret år 2000 skrev den helige påven Johannes Paulus II en bulla, Incarnationis Mysterium, där han bland annat talade om avlater. Påven skriver:

”Avlaten uppenbarar fullheten av Faderns barmhärtighet. Denna barmhärtighet, som Fadern erbjuder alla, uttrycks primärt i syndernas förlåtelse. Vanligtvis så ger Gud Fadern sin förlåtelse genom botens och försoningens sakrament. Att fritt och medvetet hänge sig åt allvarlig synd skiljer den troende ifrån nådens liv i gemenskap med Gud och utesluter därför den troende från den helighet som hon är kallad till. Efter att ifrån Kristus ha tagit emot befogenheten att förlåta synder i hans namn (jf. Matt 16:19, Joh 20:23), är Kyrkan i denna värld den levande närvaron av Guds kärlek som sträcker sig ner till varje mänsklig svaghet för att samla dem i sin barmhärtighets omfamning. Det är genom just detta Kyrkans ämbete som Gud sprider sin barmhärtighet över världen, genom den värdefulla gåva som som sedan forna tider har kallats ’avlat’.

Botens sakrament erbjuder syndaren ’en ny möjlighet att omvända sig och återfinna rättfärdiggörelsens nåd’ (Katolska Kyrkans Katekes nr. 1446) som vanns genom Kristi offer. På så sätt träder syndaren på nytt in i Guds liv och deltar fullt ut i Kyrkans liv. Genom att bekänna sina egna synder blir den troende sannerligen förlåten, och kan än en gång delta i Eukaristin som ett tecken på att hon på nytt har funnit gemenskapen med Fadern och med hans Kyrka. Men sedan de första århundradena har Kyrkan alltid varit djupt övertygad att förlåtelsen, som fritt ges utav Gud, följaktligen innebär en förändring av livet, ett gradvis avlägsnande av inre ondska, en förnyelse av vår livsstil. Den sakramentala handlingen måste kombineras med en existentiell handling, med en sann rening ifrån fel, vilket är precis vad som kallas för botgöring. Förlåtelsen innebär inte att denna existentiella process blir överflödig, utan snarare att den förvärvar en mening, att den accepteras och välkomnas.

Försoning med Gud innebär inte att det inte finns några kvarstående konsekvenser av synden som vi måste renas ifrån. Det är precis i denna kontext som avlater blir viktiga, eftersom det är ett uttryck för den fulla gåvan av Guds barmhärtighet. Genom avlaten får den ångerfulle syndaren ta emot en eftergift av det timliga straffet för synder vars skuld redan är förlåten.

Eftersom den kränker Guds helighet och rättvisa och hånar Guds personliga vänskap med människan så har synden en dubbel följd. För det första innebär den, om det är en allvarlig synd, en förlust utav gemenskapen med Gud, och som tillföljd utav detta ett uteslutande ifrån att dela det eviga livet. Men för den ångerfulle syndaren förlåter Gud i sin barmhärtighet allvarliga synder och efterskänker det ’eviga straff’ som de skulle föra med sig.

’Å andra sidan medför varje synd, även den mindre allvarliga, en osund bundenhet vid det skapade. Och denna bundenhet är i behov av rening, antingen här nere på jorden eller i det tillstånd som kallas för skärselden. Denna rening ger befrielse från det som kallas syndens timliga straff,’ (Katolska Kyrkans Katekes nr. 1472) och denna sonande verkan tar bort vad än som hindrar full gemenskap med Gud och med ens bröder och systrar.

Bibeln lär oss även att den kristne inte är ensam på denna omvändelsens väg. I Kristus och genom Kristus är den enskilde kristnes liv förenat, genom ett mystiska band, med alla andra kristnas liv i den övernaturliga förening som kallas den Mystiska Kroppen. Detta upprättar ett underbart utbyte av andliga gåvor mellan de troende, i kraft av vilken den enas helighet gagnar andra på ett sätt som vida överstiger den skada som den andres synd har åsamkat andra. Det finns människor som lämnar efter sig ett övermått av kärlek, av väl buret lidande, av renhet och av sanning, som påverkar och upprätthåller andra. Detta är verkligheten bakom ’ställföreträdandet’ varpå hela Kristi mysterium vilar. Hans överflödande kärlek räddar oss alla. Men det är en del av storheten i Kristi kärlek att inte låta oss förbli passiva mottagare, utan att istället dra oss in i hans frälsningsverk och särskilt in i hans passion. Detta sägs i den berömda passagen i Kolosserbrevet, ’Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är Kyrkan,’ (Kol 1:24).

Denna sanning uttrycks även på ett underbart sätt i Uppenbarelseboken, där Kyrkan beskrivs som en brud klädd i en enkel vit klänning av den finaste linne, ljus och ren. Och Johannes säger, ’Linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar,” (Upp 19:8). I själva verket är det i helgonens liv som det ljusa linnet vävs som ska bli det eviga livets klädnad.

Allt kommer från Kristus, men eftersom vi tillhör honom, så blir allt det som är vårt också hans och förvärvar en läkande kraft. Detta är detta som menas med ”Kyrkans Skatt,” som är helgonens goda gärningar. Att be för att få ta emot en avlat innebär att ingå i denna andliga gemenskap och därför öppna sig själv helt för andra. Inte heller i den andliga världen lever någon endast för sig själv. Och den frälsande oron för sin egen frälsning befrias ifrån rädsla och själviskhet endast när den blir till en oro för även den andres frälsning. Detta är vad de heligas gemenskap innebär, det ’ställföreträdande livets’ mysterium där bönen är vägen till gemenskap med Kristus och helgonen. Han tar oss med sig för att vi tillsammans med honom skall få väva den nya mänsklighetens vita klädnad som klär Kristi brud.

Läran om avlater undervisar oss därför först om hur sorgligt och bittert det är att ha övergivit Herren Gud (jf. Jer 2:19). När vi får ta emot avlat förstår de troende att genom sin egen kraft skulle de inte förmå att sona det onda som de genom att synda har åsamkat sig själva och hela gemenskapen, och därför rörs de till ödmjukhetens frälsande handlingar. Dessutom är det sanningen om de heligas samfund som förenar de troende med Kristus och med varandra och som visar hur mycket var och en av oss förmår att hjälpa andra, levande eller döda, att bli ännu mer intimt förenade med den himmelske Fadern,” avslutar den helige påven Johannes Paulus II.

Det finns två typer av avlater, fullständig och partiell avlat. Den fullständiga avlaten efterskänker hela vår synds timliga straff, och den partiella efterskänker en del av det, helt beroende på vårt eget hjärtas disposition till Guds barmhärtighet. För att erhålla en fullständig avlat krävs först och främst att vi bekänner våra synder inför prästens, Kyrkans och Kristi representant, i den sakramentala bikten, för en avlat kan aldrig efterskänka syndens skuld, endast dess timliga straff. Det har därför aldrig heller varit möjligt att köpa sig syndernas förlåtelse genom en avlat, eftersom avlaten aldrig kan förlåta våra synder. Kyrkan uppmanar oss vidare att ta emot vår Herre Jesu Kristi Kropp och Blod, Ande och Gudomlighet i Eukaristin, för det är endast genom hans nåd som vår skuld kan efterskänkas. Då avlaten förmedlas av Kyrkan så behöver vi vittna om vår gemenskap med henne, vilket vi visar genom att be för påvens intentioner. För att erhålla en fullständig avlat krävs dessutom en uppriktig och helhjärtad önskan om att aldrig mer, på något sätt, synda igen. Dessutom föreskriver Kyrkan ytterligare en handling av botgöring, genom vilken vi genom vårt liv visar vår uppriktiga ånger för vår synd och vår önskan om att fortsätta vår vandring mot Gud. Om något av dessa kriterier saknas så erhålls endast en partiell avlat.

En fullständig avlat kan endast erhållas en gång om dagen, medan flera partiella avlater kan erhållas under samma dag. En sakramental bikt är tillräcklig för flera avlater, men bikten skall ske högst 20 dagar före eller efter att en avlat erhålls. Dock bör man på nytt ta emot kommunionen och be för påvens intentioner för varje avlat som man erhåller, och detta bör därför ske samma dag.

I sin bulla inför den Gudomliga Barmhärtighetens Jubelår skriver påven Franciskus:

”Ett jubelår innebär även beviljandet av avlater. Denna praxis kommer att få en ännu större betydelse under den Gudomliga Barmhärtighetens Heliga År. Guds förlåtelse är gränslös. Genom Kristi död och uppståndelse gör Gud sin kärlek än mer synlig och visar sin makt att utplåna all mänsklig synd. Denna försoning med Gud möjliggörs genom Påskens Mysterium och Kyrkans medling. Gud är således alltid redo att förlåta, och han tröttnar aldrig på att förlåta oss på ett sätt som ständigt är nytt och överraskar oss. Men samtidigt så har vi alla erfarit synden. Vi vet att vi är kallade att vara fullkomliga (Matt 5:48), samtidigt så känner vi syndens tunga börda. Samtidigt som vi känner nådens förvandlande kraft, så känner vi även syndens effekter som är så typiska för vårt fallna tillstånd. Trots att vi har blivit förlåtna, så kvarstår de motstridiga konsekvenserna av vår synd. I försoningens sakrament så förlåter Gud våra synder, som han sannerligen utplånar, men ändå lämnar synden en negativ effekt på det sätt som vi tänker och handlar. Men Guds barmhärtighet är starkare än även detta. Det blir en avlat, en eftergift, från Faderns sida, som genom Kyrkans brud, hans Kyrka når den benådade syndaren och frigör henne ifrån varje rest av syndens följder och som gör det möjligt för henne att handla kärleksfullt och att växa i kärlek istället för att falla tillbaka i synd.

Kyrkan lever i de heligas gemenskap. I Eukaristin, denna gemenskap, som är en gåva ifrån Gud blir till en andlig förening som binder oss till helgonen och de saliga som är fler än någon kan räkna (Upp 7:4). Deras helighet kommer oss till hjälp i vår svaghet på ett sätt som gör det möjligt för Kyrkan genom sina moderliga böner och sitt liv, att styrka någras svaghet med några andras styrka. Att leva Jubelårets avlat innebär därför att närma sig Faderns barmhärtighet i förvissningen om att hans nåd breder ut sig över hela den troendes liv. Att ta emot en avlat är att erfara Kyrkans helighet, som skänker alla frukterna av Kristi återlösning, så att Guds kärlek och förlåtelse må utbreda sig överallt. Låt oss leva detta Jubelår fullt ut och be Fadern att förlåta oss våra synder och bada oss i hans barmhärtiga ’avlat.’”

Denna artikel publicerades ursprungligen på Vatikanradions hemsida.

Saliga Moder Teresa

moderteresa

Foto: Amazon.com

“Jag är en liten penna i händerna på en skrivande Gud
som skickar ett kärleksbrev till världen.”
– Saliga Moder Teresa

Idag, den 5 september, är det 18 år sedan Moder Teresa dog. Hon föddes 1910 i Makedonien och grundade 1948 den katolska orden Missionaries of Charity i Calcutta i Indien. Moder Teresas orden arbetar för att tjäna de fattigaste av de fattiga, och 1979 tilldelades hon Nobels Fredspris för sitt arbete. Hon vägrade dock att delta vid banketten, eftersom hon menade att de pengarna kunde användas till något bättre. Banketten ställdes in, och för sina prispengar höll Moder Teresa en middag för 2 000 fattiga i Calcutta. Moder Teresa saligförklarades den 19 oktober 2003 av den helige påven Johannes Paulus II.

Veni Sancte Spiritus

Pioggia-di-rose-5Ett av mina absoluta favoritskämt handlar om när Jesus, Jungfru Maria och den Helige Ande skulle åka på semester tillsammans. Först av allt så var de tvungna att bestämma vart de skulle åka.
“Betlehem!” utropade den Helige Ande, “Det var ju så mysigt där!”
“Aldrig i livet!” svarade Maria, “Det är helt omöjligt att hitta ett hotellrum där! Allt är alltid fullbokat! Men skulle inte Jerusalem kunna vara trevligt?”
“Nja…” svarade Jesus, “Jag har lite dåliga vibbar sedan förra gången jag var där… Men vad tror ni om Rom?”
“JA!!!” utropade den Helige Ande, “där har jag aldrig varit!”
Detta mycket Protestantiska skämt visar att den där Romresan (jag misstänker att den skedde på Pingstdagen år 33 e.Kr.) blev så att säga den Helige Andes bästa resa någonsin! Och jag tror att när även Petrus kom dit tillslut, så bestämde sig den Helige Ande för att stanna för gott. Jag älskar det med Katolska Kyrkan, att den Helige Ande är så närvarande i allt, ständigt. Inte bara på Pingst. I varje mässa, i varje liturgi uttrycks ständigt Kyrkans oerhörda längtan efter och kärlek till den Helige Ande. Alla Kyrkans sakrament har som mål att öppna våra hjärtan för den Helige Ande, att låta honom fullständigt genomströmma oss. För “i honom är det vi lever, rör oss och är till.” Vår Gud är så stor!

011-la-pioggia-di-petali-di-rosaI förmiddags så gick Anna och jag till en av de vackraste mässor som jag någonsin har varit på, i Pantheon, det gamla hednatemplet som idag är en kyrka. Vid mässans slut sjöng kören “Veni Sancte Spiritus,” “Kom Helig Ande,” och miljontals röda rosenblad släpptes ner ur öppningen i taket som en bild för hur den Helige Ande steg ner över apostlarna på den allra första Pingstdagen. Det var en så fantastiskt vacker påminnelse om Guds skönhet och kärlek, och när rosenbladen landade i mitt hår så påmindes jag om att precis såhär nära är Gud mig ständigt genom den Helige Ande. Varje dag till tidens slut.

Immagine6Pioggia-di-rose-7

6917480181_da8fc3b440_bFönstret med den Helige Ande i Peterskyrkan som är så hissnande vackert.

(Jag tänkte snart ta bort mitt Facebook konto, men fortsätt gärna att följa bloggen)